Utkast: Sep. 20, 2012
Jag har ett mål i livet.
Jag har något att sträva efter, jag har mina vänner. Men ibland räcker det inte längre, jag saknar det förflutna. Jag saknar klassen 9D. den klassen räckte för att jag skulle klara mig. Livet är inte alltid rättvist och det har jag lärt mig nu. Min klass var min familj, var mina bästavänner dom var mitt allt. Nu sitter jag ensam bland 25 elever i en ny klass. Inget är detsamma, inget är som det var innan och det kommer aldrig bli så mer. Kan inte vara mig själv längre, jag kan inte skrika på lärarna som innan, kan inte kasta runt stolar/bord i klassrummet,kan inte skrika i korridoren tills ja tappa min röst längre. Livet går vidare.
Jag ser framemot mitt mål, Polis. Träningen går bra, skolan går sisådär. Men självförtroendet är på topp. Vännerna sviker, står ensam kvar. Men ändå på toppen. Går inte att tänka längre, samhället har blivit kaos. Alla har blivit kaos. Människorna är psykade. Inget går som det ska. Mina killkompisar är det bästa jag har och kommer alltid att ha kvar. Kompisar som aldrig sviker. Behandlar mig som om jag vore deras lilla syster. Det är kärlek. Det är där man slipper all drama, där man kan känna sig trygg och älskvärd. Där man kan visa sina brister och dom hjälper en. Dom finns alltid för en.
Jag har något att sträva efter, jag har mina vänner. Men ibland räcker det inte längre, jag saknar det förflutna. Jag saknar klassen 9D. den klassen räckte för att jag skulle klara mig. Livet är inte alltid rättvist och det har jag lärt mig nu. Min klass var min familj, var mina bästavänner dom var mitt allt. Nu sitter jag ensam bland 25 elever i en ny klass. Inget är detsamma, inget är som det var innan och det kommer aldrig bli så mer. Kan inte vara mig själv längre, jag kan inte skrika på lärarna som innan, kan inte kasta runt stolar/bord i klassrummet,kan inte skrika i korridoren tills ja tappa min röst längre. Livet går vidare.
Jag ser framemot mitt mål, Polis. Träningen går bra, skolan går sisådär. Men självförtroendet är på topp. Vännerna sviker, står ensam kvar. Men ändå på toppen. Går inte att tänka längre, samhället har blivit kaos. Alla har blivit kaos. Människorna är psykade. Inget går som det ska. Mina killkompisar är det bästa jag har och kommer alltid att ha kvar. Kompisar som aldrig sviker. Behandlar mig som om jag vore deras lilla syster. Det är kärlek. Det är där man slipper all drama, där man kan känna sig trygg och älskvärd. Där man kan visa sina brister och dom hjälper en. Dom finns alltid för en.
Kommentarer
Trackback
